Sanna Barrsäter

Du är en av alla (ca) 6.7miljarder personer som bor på jorden. Men för mig är du inte en i mängden, för mig är du så sjukt mycket mer. Du viker aldrig aldrig undan, du förstår mig utan att jag behöver förklara. Du vet när man ska fråga och när man ska låta bli. Du förstår...

Jag vet inte vart jag ska börja på alla sidor jag har i huvudet om dig. Jag har miljoner utav saker jag bara vill skriva ner, fingrarna bara springer iväg över tangenterna. Jag vill försöka få dig att förstå med ett fjuttigt blogginlägg hur mycket du egentligen betyder, jag ska som sagt göra mitt bästa..

Timmar, dagar, veckor, månader och år har gått sen jag träffade dig första gången. Det var rent utav en slump, egentligen. Men den absolut bästa slumpen jag vart med om, tror jag.. Vi spelade i samma fotbollslag, umgicks med ungefär samma kompisar. Sedan bytte jag skola till gylle och sedan i ungefär 5an-6an började vi umgås mer och mer..

Vi har orkat gått upp för många nerförsbackar du och jag, tillsammans. Vi har även gått för många nerförsbackar. För alla vet att efter regn kommer solsken. Jag minns en kväll så väl, då vi båda var så sjukt rädda & ledsna. Vi sov ingenting den natten.. Vi låg hand i hand, i samma säng, på samma kudde och kollade upp i taket. Vi pratade om allt, vi pratade om hur livet egentligen kunde gå åt helvete så grymt fort. (Fast vi använde ju självklart inte exakt dom orden..) Vi gick bara i 7an, vi kände oss så vuxna, fast samtidigt så barnsliga. Vi var inte kvinnor och inte små flickor heller. Något där emellan..

Du har alltid vart den som har fått mig att kämpa upp för den där jobbiga och otroligt långa uppförsbacken, aldrig har du svikit mig. Och du ska bara veta hur tacksam jag är över detta, även fast om jag är dålig på att verka tacksam så är jag det, nästan alltid!

Du har även vågat bromsat mig för nerförsbacken och tagit mig ner på jorden igen. Du & många andra fick mig att stå på mina två svaga ben. Och det är just det, som fått mig så fruktansvärt stark. Just det som vetat att det faktist finns något där ute som är en mening med att leva.

Vi är så olika du och jag, men ändå så lika. Du är brunett, jag blondin. Du är smal och jag motsatsen. Vi är nästan motsater vad jag än tänker på (till utsidan) men ändå så lika..

Det jag försöker komma fram till är att jag hade inte en aning om att det kunde få plats så mycket underbara, goda, snälla, omtänksamma & bra sidor i en och samma kropp.
( Nu påstår jag inte att det inte finns fler som har det, som jag känner. Jag vill inte trycka ner någon osv. Utan jag vill bara skriva detta.. Hoppas ingen tolkar det här fel nu.)

Du är en av dom alla som fått mig att förstå varför man älskar att leva livet. Att du kan vara så oseriös fast samtidigt så seriös. Min älskade vän, det finns inga ord för hur tacksam jag är. Du är som pricken på i'et. Jag älskar dig, så otroligt mycket. Och vi har klarat så mycket ihop förut. Du har stöttat mig i precis allt man kan stötta en person i. Och nu ska jag försöka göra detsamma för dig, nu ska jag vara den som efter dig i den där uppförsbacken och trycker dig uppåt. Får dig att förstå att efter regn kommer faktist solsken.

För livet är underbart att leva, om man gör det underbart. Och inställning, det vet jag att du har. Tack för allt jag fått dela med dig, och tack för allt du gjort för mig. Jag vet att jag kanske inte är världens lättaste person att ha och göra med alla gånger, men jag ska ändra mig, det lovar jag dig. Om jag kunde sjunga, skulle jag skrivit en låt och sjungt den för dig, om jag hade hela världen skulle du fått den, Sarah Putte Andersson!