Sanna Barrsäter

Postad av: Anonym. Du o sanna var väl jätte bra kompisar förut? Kan inte du berätta lite varför de vart som de var och klicka in lite bilder på er? (-:
Svar: Visst ska jag kunna ordna de..


Vi träffades varje dag. Vi gjorde det mesta tillsammans, i stort sett allt. Vi pratade om varandras problem, och löste dom tillsammans. Hon var den personen jag umgicks med mest i våras. Jag litade så otroligt mycket på Sanna, 100%. Hon var den som alltid fanns där för mig och ställde upp för mig. Och jag fanns där för henne precis lika mycket, eller jag försökte iallafall. Det är väl huvudsaken?

Vi delade sömn, skratt, tårar och även bråk tillsammans. Men bråken löste sig lika fort som dom kom till dom flesta gångerna. Vissa nätter hittade vi på bus och andra bara låg vi och pratade minnen. Jag minns en natt mer än dom andra, då vi tog ner hennes micro i källaren halv 5 för vi skulle göra popcorn, sen tog vi ner hennes smootie maskin och gjorde smootie och satt där och skratta och hade de trevligt.

Vi hade verkligen sjukt skoj tillsammans. Gjorde sånt som andra aldrig skulle komma på tanken att göra. Vår idol var Caroline af ugglas, vi avgudade henne och kunde alla hennes låtar utan till. Vi röstade på henne i finalen, 30-40gånger var! Och även sjöng "snälla snälla" på kupolen. Det var bara en rolig grej och även en en gångs grej! Aldrig mer igen ska vi göra om det, inte jag iallafall. Men vi gjorde de, tillsammans. Haha, vi fixade även ett volleyboll lag! Utklädda till kaniner var vi också. Herregud...

Vi lärde oss mycket på lektionerna också, och även andra saker lärde vi oss. Lektionerna var bara d.a.m.p rakt igenom. Men fritiden lärde vi oss en och en annan grej, tillexempel att baka och att de ska vara margarin i kladdkaka.. Alla timmar, dygn och veckor vi haft tillsammans har vi lärt oss något nytt, mycket nytt. Och vi ska inte gå in på detaljer här inte.

Vi hängde en hel del på donken. Och jag minns en kväll extra mycket då vi var där och sen kom några av hennes kompisar och vi följde med dom hem. Hon mobbar mig för de än idag, haha. Jag minns hur mycket hon försökte hålla sig för skratt men lyckades inte sådär suveränt bra. Hon är inte världens bästa på att hålla sig för skratt nämligen. Fast de är inte jag heller, ska jag säga er.

Vi är egentligen så otroligt lika Sanna och jag. Vi var otroligt lika båda utan på och innuti, visst vi hade våra olika åsikter om saker och ting, men ändåså var vi så lika.. Många frågade om vi var släkt och vi sa att vi var 3 männingar och att vi föralltid skulle vara de. Vi hade samma humor och när alla andra tyckte vi var jobbiga strunta vi i de och fortsatte vara så som vi var. Tänk så många timmar vi skrattat åt något som egentligen vart riktigt, riktigt tråkigt.

Sen åkte Sanna till Thailand och var borta i 3veckor. Jag minns saknaden, jag minns hur mycket fina sms hon skrev till mig om hur mycket hon saknade sin bästavänn. Jag fällde många tårar då, usch.. Jag kände inte för att gå till skolan, varför skulle jag gå dit när hon inte var där? Jag var mycket hemma denna tid och gjorde istort sätt ingenting förutom att träna och plugga.

Sedan kom hon hem från Thailand och jag minns hur du kom springades mot mig på skolgården, jag minns de som om de vore igår. Vi grät och kramade om varandra, de var underbart att få träffa sin andra halva efter så lång tid. Vi var verkligen som gjorda för varandra..

Men tiden gick och vi glömde bort varandra. Eller inte glömde, men de kändes så. Ingen av oss mådde speciellt bra. Jag har egentligen ingen riktig anledning till varför de vart såhär. Vi kanske växte ifrån varandra, var alldeles för lika? Jag har faktist inte en aning om jag ska vara ärlig. Hon gick till höger och jag vänster, vi tog olika vägar helt enkelt. Nog var de tungt och tomt att leva utan henne, men de verkar som om de även gick. För jag lever ju idag..

Men jag saknar verkligen tiden vi hade tillsammans och hoppas på att de någongång blir som förut igen. De känns så otroligt bra att vara med Sanna. Vi har så många minnen tillsammans. Tiden tillsammans med henne, jag kan inte beskriva den i ord hur lycklig jag var med henne. (Jag menar verkligen inte att jag är olycklig nu!) Vi hade något speciellt tillsammans, jag vet inte vad. Men något hade vi, något helt undebart..