En tanke som slog mig..
Jag vet faktist inte egentligen varför jag skriver detta här.. Jag brukar inte skriva personliga saker på bloggen, aldrig. Men denna får bli ett undantag antar jag. Men jag skriver inga namn eller så, men jag tror personen som jag siktat detta åt tar åt sig och förstår.. (Och med denna text menar jag absolut inte att jag inte nöjer mig med dom kompisarna jag har nu. För de gör jag verkligen. Jag är verkligen super lycklig nu. Och jag menar absolut inte att jag bara saknar en person, för de gör jag inte. Men ändå..)
:Jag fastnar i tankar och försöker ta mig loss. Men den slog mig extra hårt idag då jag tittade på en video. Jag saknar en vän, som fanns för mig alla lägen, som har kramat om mig och sagt 'Sanna detta löser sig' till mig när tårarna bara runnit. Men som jag även skrattat och gjort mycket andra konstiga saker med. Dom är inte konstiga för oss, men för alla andra. Men so what? Vi brydde oss inte ett skit i vad alla andra hade för tankar, de var bara så de var.
Jag minns första gången då jag sov hos dig så väl. Och det kändes som om vi känts i, ja... minst 6månader? Jag vill inte gå in på detaljer på den natten/kvällen. Idag så är de exakt 363dagar sen, imorgon 1år. Men de känns som igår. Känns som om de inte alls var längesen vi skrattade åt de där egentligen riktigt, riktigt tråkiga.
Jag vet faktist inte alls vad som gick snett, egentligen? Skit snacket tog nog tyvärr över. Jag tänker på dagen, då något hände mellan oss. Vi sa att vi alltid skulle vara nR1&2. När jag sitter här och skriver rinner tårarna ner. Jag saknar dig mer för varje dag. När en vän försvinner känns de nästan som 'ett hål i magen' Jag har faktist haft de där hålet, ända sen den dagen. Ingen har vetat de, mer än jag..
Men dagar kommer och går, tiden läker alla sår. Jag vet att de är tugnt i början. Men jag har inte stängt min dörr för att det är som de är nu. Jag tänker aldrig stänga den. Jag tänker ha den öppen. För jag hoppas verkligen att just du stiger in genom den och stänger den på insidan. Och står på min sida, igen. Men annars får jag väl nöja mig med att alla minnen stannar kvar och alla stunder vi skratta. Du var en ängel för mig, varför händer de här? Men vad som än någonsin händer, så kommer jag minnas dig som min mästare. Som min s**** och allt vad vi sa.
Det jag försöker få fram i denna text är inte att du ska tycka synd om mig eller ta tillbaka dig. Utan bara att jag saknar dig..
:Jag fastnar i tankar och försöker ta mig loss. Men den slog mig extra hårt idag då jag tittade på en video. Jag saknar en vän, som fanns för mig alla lägen, som har kramat om mig och sagt 'Sanna detta löser sig' till mig när tårarna bara runnit. Men som jag även skrattat och gjort mycket andra konstiga saker med. Dom är inte konstiga för oss, men för alla andra. Men so what? Vi brydde oss inte ett skit i vad alla andra hade för tankar, de var bara så de var.
Jag minns första gången då jag sov hos dig så väl. Och det kändes som om vi känts i, ja... minst 6månader? Jag vill inte gå in på detaljer på den natten/kvällen. Idag så är de exakt 363dagar sen, imorgon 1år. Men de känns som igår. Känns som om de inte alls var längesen vi skrattade åt de där egentligen riktigt, riktigt tråkiga.
Jag vet faktist inte alls vad som gick snett, egentligen? Skit snacket tog nog tyvärr över. Jag tänker på dagen, då något hände mellan oss. Vi sa att vi alltid skulle vara nR1&2. När jag sitter här och skriver rinner tårarna ner. Jag saknar dig mer för varje dag. När en vän försvinner känns de nästan som 'ett hål i magen' Jag har faktist haft de där hålet, ända sen den dagen. Ingen har vetat de, mer än jag..
Men dagar kommer och går, tiden läker alla sår. Jag vet att de är tugnt i början. Men jag har inte stängt min dörr för att det är som de är nu. Jag tänker aldrig stänga den. Jag tänker ha den öppen. För jag hoppas verkligen att just du stiger in genom den och stänger den på insidan. Och står på min sida, igen. Men annars får jag väl nöja mig med att alla minnen stannar kvar och alla stunder vi skratta. Du var en ängel för mig, varför händer de här? Men vad som än någonsin händer, så kommer jag minnas dig som min mästare. Som min s**** och allt vad vi sa.
Det jag försöker få fram i denna text är inte att du ska tycka synd om mig eller ta tillbaka dig. Utan bara att jag saknar dig..
Kommentarer
Trackback
