livet, livet, livet..
jag lever vidare, även fast om allt fäller ihop. jag älskar, fast jag blir hatad. jag lever då livet, för att leva det å inte
för att leka det. mitt liv är som en tvättlina. de går tungt att hålla de uppe, när jag har mycket att bära på. & lätt när jag inte har så mycket på mig. aldrig kommer man bli lycklig & stanna där förevigt, de är omäsnkligt. de är såhär livet är & de är sånt man får acceptera. jag accepterar de & tänker, de finns alltid någon som har de jobbigare än dig själv. tyck inte synd om dig. & det är sant, faktist. de finns alltid någon stackare där ute som är helt ensam. alldeles ensam, utan mat, hus & säng. lever egentligen för att den inte vet mycket bättre. den som inte kan tänka tanken om vilken lyx vi har & tycker vi har problem? nej precis. egentligen lever vi i ett paradis. men tyvärr är de inte alla som förstår hur bra vi har de. & de gör inte jag heller alla gånger. det jag menar är att man tycker synd om sig själv för egentligen otroligt små saker. jag lever livet som om de vore min sista dag. skrattar & ler när jag behöver. gråter åt saker.. jag älskar egentligen det som jag har. behöver inte mer än vad jag redan har. tänkt på detta.
tyvärr kanske jag inte svarar på er som skickar sms, underbara er. mobilen är inte så bittäär eller nått. laddaren är av & mobilen är slutt på batteri siddu. finns de någon ängel som lånar ut en tills jag köpt en? ängla vakt på den.
